Vi har alla olika metoder för att koppla till vår andliga kärna. För några av oss kan det vara med strukturerade religiösa observationer, ofta delade i närheten av en kyrka eller annan andlig samling. För andra kan denna koppling uppstå under meditation. Andra kan fortfarande koppla till källan i naturen. Titta på en underbar solnedgång eller soluppgång, gå i en djup miljövänlig skog eller vandra i ett slående ökenlandskap-alla dessa kan hjälpa till att öppna en portal för en anslutning till ande.
Vad menar jag med att koppla till vår andliga kärna? Jag tror att alla människor har ett medfött krav att vara en del av något högre än oss själva. Oavsett om vi ringer till det Gud, källa, ande eller själ, längtar vi alla efter den anslutningen. Vi förstår det när vi har det. Ibland kan det bara vara för ett kort, nästan flyktigt ögonblick. Andra gånger kanske vi kan sola sig i det under en längre tid. Oavsett exakt hur det kommer såväl som exakt hur länge det varar, är känslan som inkluderar det en av fullständig fred, glädje och kärlek. Det är den känslan vi får när vi är helt upptagna av att göra något vi älskar. Vi tappar spår av all tid. Vi lever i det nuvarande ögonblicket, till uteslutning av allt annat. Allt är möjligt, liksom magi kan såväl som kommer att hända.
För mig har djur alltid varit en enkel metod för att hjälpa mig att koppla till källan. Djur är så mycket bättre för naturen, då är vi såväl som sådana mycket mer noggrant kopplade till ande än de flesta människor. Att bara observera ett djur kan omedelbart överföra mig till en specifik anpassning. Finns det något mer lugnt än en sovande katt? Mer glad än en hund som leker med sina leksaker? Djur lär oss att tröga ner. Det är under de fredliga tiderna då det vanligtvis är lättare att koppla till vår andliga kärna. Djur underlättar att upptäcka dessa tider för oss. De tvingar oss att ta en paus från våra hektiska scheman. Att ta en hund på promenad, leka med en katt, det är tillfällen då vi är skyldiga att gå tillbaka från våra oändliga för att göra listor såväl som för lite tag, kan vi göra att vi bara kan njuta av ögonblicket. Förutom att det är under de stunder som vi påminner om vem vi verkligen är.
Inslagskung
«Bokrecension: Kära Shimmer – Råd från en katt till en till med Sparkle, designerkatten
Bokrecension: Feline Tales av Dr. Sharon Eisen samt Linda Francese »
9 kommentarer om djur som en väg till källa
William Tams säger:
27 oktober 2014 klockan 08:42
Anledningen till att jag kom över den här webbplatsen var att jag letade efter kattens läkande krafter.
För några veckor tillbaka hade jag en smärtutveckling från ingenstans i höger axel, ignorerade det och hoppades att det skulle försvinna. Tyvärr blev det värre såväl som att jag var skyldig att gå till min regionala G.P, som diagnostiserade den som en frusen axel samt gav mig en injektion. Efter det verkar det ha blivit värre.
Under de senaste två Nightsour -katten har Sukie kommit in i Bedroon på en kväll och har beslutat att lägga mig på mitt infekterade område, så få minuter efter att smärtan verkar upphöra. Förstår hon att jag har ont. Jag upptäcker att det är extremt fascinerande och kommer att läsa mer i detta ämne ..
Tack för din tid
William Tams
Newport
S.Wales
Storbritannien
Svar
Ingrid säger:
27 oktober 2014 klockan 08:46
Det finns verkligen bevis för att kattens purr har läkande krafter, William:
Svar
Ronnie säger:
29 maj 2012 kl 13:08
Åh, säg tack till dig Ingrid! Jag har alltid tagit hand om och gillade djur sedan ett barn. All min andliga kärna, med lite mer till *källan, ” *speciell.” Som en 6 år. Gamla upptäcker skadade fåglar samt att sätta dem i en cigarrbox fodrad med min mammas sömmar. Jag var så glad över kattungarna som min mamma gav mig. (Endast en åt gången 🙂 liksom så var det min första såväl som bara hund, Daisy, en liten spaniel. Jag var 15 år. Som enda barn slutade Daisy som mitt syskon, som katterna var. Daisy var dock mer “*speciell.” En djup kärlek. Min *källa? Sedan kom det dagen, jag var 17 år. Jag kom hus från sjuksköterskan och omedelbart hoppade min tusensköna glatt in i fordonet som min pappa ringde. Hon gillade att rida. Men den här gången blev jag informerad, Daisy gick till gaslådan. Jag var såväl i chock som inte hade något att säga. Jag sörjde henne djupt *i flera år. Efter det skulle jag inte ha fler djur på grund av förtvivlan. Då upptäckte mitt unga vuxna barn en Stray, Kitty. Förutom att det så inträffade blev jag kär igen. Det var något så “*speciellt” om henne, som Daisy. Källa!? Kitty slutade vara min i 23 år. (Du har hört historien tidigare 🙂 Hon gick förra sommaren. Sorgen är fortfarande outhärdlig för min kattunge. Vi hade varit med så mycket tillsammans såväl som hon verkligen hade 9 liv> för efter att Kitty gick över bron, ville jag inte längre djur, precis som med Daisy. Förtvivlan. Men den här gångennull
Leave a Reply